atha dvitīyo'dhyāyaḥ | sāṅkhyayogaḥ
2. - le Yoga de la
Connaissance
ou Sāṅkhya Yoga
ou Sāṅkhya Yoga
sañjaya
uvāca
taṁ tathā kṛpayāviṣṭamaśrupūrṇākulekṣaṇam
viṣīdantamidaṁ vākyamuvāca madhusūdanaḥ
taṁ tathā kṛpayāviṣṭamaśrupūrṇākulekṣaṇam
viṣīdantamidaṁ vākyamuvāca madhusūdanaḥ
2-1
Sañjaya dit: À celui qui [taṁ] était ainsi dominé {envahi} [tathā āviṣṭaṁ] par la
compassion [kṛpayā], plein de chagrin {en proie au désespoir} [viṣīdantaṁ], les
yeux [īkṣaṇaṁ] remplis [pūrṇa]
d'affliction [ākula] et de larmes [aśru],
Madhusūdana [madhusūdanaḥ] adressa [uvāca] ces
paroles [vākyaṁ]:
śrībhagavān
uvāca
kutastvā kaśmalamidaṁ viṣame samupasthitam
anāryajuṣṭamasvargyamakīrtikaramarjuna
kutastvā kaśmalamidaṁ viṣame samupasthitam
anāryajuṣṭamasvargyamakīrtikaramarjuna
2-2 Le
Divin Seigneur dit: D'où [kutaḥ] te [tvā] vient [samupasthitaṁ], ô
Arjuna, en ce moment difficile [viṣame], ce [idaṁ]
trouble de l'esprit {cette faiblesse - ce découragement de
l'esprit} [kaśmalaṁ], indigne d'un noble {étranger aux hommes d'honneur} [anārya
juṣṭaṁ], ne conduisant pas au ciel [asvargyaṁ] et
cause [karaṁ] de disgrâce [akīrti]?
klaibyaṁ mā
sma gamaḥ pārtha naitattvayyupapadyate
kṣudraṁ hṛdayadaurbalyaṁ tyaktvottiṣṭha parantapa
kṣudraṁ hṛdayadaurbalyaṁ tyaktvottiṣṭha parantapa
2-3 Ne
cède pas [mā sma gamaḥ] à cette lâcheté {à cette faiblesse} [klaibyaṁ], ô Pārtha; cela ne te
convient pas {cela est indigne de toi} [na
etat tvayi upapadyate]. Rejette {abandonne} [tyaktvā] cette
misérable [kṣudraṁ] faiblesse [daurbalyaṁ] du
cœur [hṛdaya]. Debout [uttiṣṭha], ô
Paraṁtapa!
arjuna uvāca
kathaṁ bhīṣmamahaṁ saṅkhye droṇaṁ ca madhusūdana
iṣubhiḥ pratiyotsyāmi pūjārhāvarisūdana
kathaṁ bhīṣmamahaṁ saṅkhye droṇaṁ ca madhusūdana
iṣubhiḥ pratiyotsyāmi pūjārhāvarisūdana
2-4 Arjuna
dit: Comment [kathaṁ] puis-je, de mes flèches [ahaṁ
iṣubhiḥ], combattre {m'opposer à} [pratiyotsyāmi] Bhīṣma
[bhīṣmaṁ] et Droṇa [droṇaṁ ca] sur le champ de bataille [saṁkhye], ô Madhusūdana?
Eux qui méritent d'être vénérés [pūjā arhau], ô
Arisūdana!
gurūnahatvā
hi mahānubhāvān śreyo
bhoktuṁ bhaikṣyamapīha loke
hatvārthakāmāṁstu gurūnihaiva
bhuñjīya bhogān rudhirapradigdhān
bhoktuṁ bhaikṣyamapīha loke
hatvārthakāmāṁstu gurūnihaiva
bhuñjīya bhogān rudhirapradigdhān
2-5 Il
vaut sûrement mieux [śreyaḥ] vivre d'aumônes [bhaikṣyaṁ] en ce
monde [iha loke] que de tuer [ahatvā] ces
nobles [mahānubhavān] maîtres [gurun]; car,
après avoir tué [tu hatvā] ces instructeurs [gurun], il
est vrai avides [kāmān eva] de richesses [artha], je
jouirais [bhuñjīya] dans ce monde [iha] que de
plaisirs {que de nourritures - de satisfactions} [bhogān]
souillées [pradigdhān] de sang [rudhira].
na
caitadvidmaḥ kataranno garīyo
yadvā jayema yadi vā no jayeyuḥ
yāneva hatvā na jijīviṣāmaḥ te'vasthitāḥ
pramukhe dhārtarāṣṭrāḥ
yadvā jayema yadi vā no jayeyuḥ
yāneva hatvā na jijīviṣāmaḥ te'vasthitāḥ
pramukhe dhārtarāṣṭrāḥ
2-6 Et
nous ne savons plus ce [na ca etat vidmaḥ] qui [katarat] est
préférable [garīyaḥ] pour nous [naḥ], que [yadvā] nous
les vainquions [jayema] ou qu'ils nous [naḥ]
vainquent [jayeyuḥ]. Nous n'aurions plus de goût pour la vie [na
jijīviṣāmaḥ] après avoir tué [hatvā] ceux
qui [yān] se tiennent [avasthitāḥ] en
face de nous [pramukhe], les fils de Dhṛtarāṣṭra [te
eva dhārtarāṣṭrāḥ].
kārpaṇyadoṣopahatasvabhāvaḥ
pṛcchāmi
tvāṁ dharmasammūḍhacetāḥ
yacchreyaḥ syānniścitaṁ brūhi tanme
śiṣyaste'haṁ śādhi māṁ tvāṁ prapannam
tvāṁ dharmasammūḍhacetāḥ
yacchreyaḥ syānniścitaṁ brūhi tanme
śiṣyaste'haṁ śādhi māṁ tvāṁ prapannam
2-7 Ma
nature [svabhāvaḥ] entachée de la souillure de la faiblesse [kārpaṇya
doṣa upahata] et l'esprit confus au sujet du dharma [dharma
sammūḍha cetas], je T'en prie [tvāṁ
pṛcchāmi], dis-moi [brūhi me] sans détours {de façon certaine} [niścitaṁ] ce qui [yad
tad] est bon (pour moi) [syāt śreyaḥ]. Je
suis [ahaṁ] Ton [te]
disciple [śiṣyaḥ]; instruis-moi [śādhi
māṁ] car j'ai pris refuge en Toi [prapannaṁ
tvāṁ].
na hi
prapaśyāmi mamāpanudyād
yacchokamucchoṣaṇamindriyāṇām
avāpya bhūmāvasapatnamṛddhaṁ
rājyaṁ surāṇāmapi cādhipatyam
yacchokamucchoṣaṇamindriyāṇām
avāpya bhūmāvasapatnamṛddhaṁ
rājyaṁ surāṇāmapi cādhipatyam
2-8 Car je
ne vois rien [na hi prapaśyāmi] en moi [mama] qui
pourrait dissiper [apanudyāt] ce chagrin {cette douleur} [śokaṁ] qui dessèche [ucchoṣaṇaṁ] mes
sens [indriyāṇāṁ], que j'obtienne [avāpya] une
royauté [rājyaṁ] prospère [ṛddhaṁ] et
sans rivale [asapatnaṁ] sur terre [bhumau] et
même [api ca] la souveraineté [ādhipatyaṁ] des
dieux [surāṇāṁ].
sañjaya
uvāca
evamuktvā hṛṣīkeśaṁ guḍākeśaḥ parantapaḥ
na yotsya iti govindamuktvā tūṣṇīṁ babhūva ha
evamuktvā hṛṣīkeśaṁ guḍākeśaḥ parantapaḥ
na yotsya iti govindamuktvā tūṣṇīṁ babhūva ha
2-9
Sañjaya dit: Ayant ainsi [evaṁ] parlé [uktvā] à
Hṛṣīkeśa [hṛṣīkeśaṁ], Guḍākeśa [guḍākeśaḥ], celui
qui terrasses les ennemis [paraṁtapa], ajouta [uktvā] à
Govinda [govindaṁ]: "Je ne combattrai pas" [na
yotsye] et devint silencieux [tuṣṇiṁ babhūva ha].
tamuvāca
hṛṣīkeśaḥ prahasanniva bhārata
senayorubhayormadhye viṣīdantamidaṁ vacaḥ
senayorubhayormadhye viṣīdantamidaṁ vacaḥ
2-10 À
celui [taṁ] qui était ainsi désespéré {affligé} [viṣīdantaṁ] entre [madhye] les
deux [ubhayoḥ] armées [senayoḥ], ô
Bhārata, Hṛṣīkeśa [hṛṣīkeśaḥ], esquissant un sourire [prahasan
iva], prononça [uvāca] ces [idaṁ]
paroles [vacaḥ]:
śrībhagavān
uvāca
aśocyānanvaśocastvaṁ prajñāvādāṁśca bhāṣase
gatāsūnagatāsūṁśca nānuśocanti paṇḍitāḥ
aśocyānanvaśocastvaṁ prajñāvādāṁśca bhāṣase
gatāsūnagatāsūṁśca nānuśocanti paṇḍitāḥ
2-11 Le
Divin Seigneur dit: Tu pleures {tu
t'affliges} [tvaṁ anvaśocaḥ] sur
ceux qu'on ne doit pas pleurer [aśocyān] et [ca] tu
parles [bhāṣase] comme si tu prétendais être sage [prajñāvādān]. Les
hommes sages [paṇḍitāḥ] ne pleurent [anuśocanti] ni les
morts [gatāsu] ni les vivants [agatāsūn
ca].
na tvevāhaṁ
jātu nāsaṁ na tvaṁ neme janādhipāḥ
na caiva na bhaviṣyāmaḥ sarve vayamataḥ param
na caiva na bhaviṣyāmaḥ sarve vayamataḥ param
2-12 Il n'y
a jamais eu un temps [na tu eva jātu] où je
n'étais pas [aham na āsaṁ], ni toi [na tvaṁ], ni
ces chefs [na ime adhipaḥ] d'hommes [jana]; et,
en vérité [ca eva], il n'y aura jamais de temps où nous [na
eva vayam sarve] n'existerons plus [na
bhaviṣyāmaḥ] ultérieurement [ataḥ paraṁ].
dehino'sminyathā
dehe kaumāraṁ yauvanaṁ jarā
tathā dehāntaraprāptirdhīrastatra na muhyati
tathā dehāntaraprāptirdhīrastatra na muhyati
2-13 De
même que [yathā] l'être incarné {l'habitant} [dehīnaḥ] dans ce corps [dehe] passe [prāptiḥ] par
l'enfance [kaumāraṁ], la jeunesse [yauvanaṁ] et la
vieillesse [jarā], de même [tathā] il
passera dans un autre corps [deha antara prāptiḥ]; le
sage [dhīraḥ tatra] n'en est pas troublé [na
muhyati].
mātrāsparśāstu
kaunteya śītoṣṇasukhaduḥkhadāḥ
āgamāpāyino'nityāstāṁstitikṣasva bhārata
āgamāpāyino'nityāstāṁstitikṣasva bhārata
2-14 Les
contacts (des sens) [sparśaḥ] avec la matière {avec leurs objets} [mātrā], ô Fils de Kuntī [kaunteya],
engendrent [dāḥ] le froid [śīta] et le
chaud [uṣṇa], le plaisir [sukha] et la
douleur [duḥkha]. Éphémères {transitoires} [anityaḥ], ils vont et ils viennent
{ils ont un début et une fin} [āgama
apāyinaḥ] et ne sont pas constants [anityaḥ].
Supporte-les avec patience {endure-les avec courage} [tān
titikṣasva], ô Bhārata!
yaṁ hi na
vyathayantyete puruṣaṁ puruṣarṣabha
sāmaduḥkhasukhaṁ dhīraṁ so'mṛtatvāya kalpate
sāmaduḥkhasukhaṁ dhīraṁ so'mṛtatvāya kalpate
2-15 Car [hi]
l'homme [yaṁ puruṣaṁ], ô le Meilleur des hommes [puruṣarṣabha], que
ces (contacts) [ete] ne troublent pas [na
vyathayanti], imperturbable [sama] dans la peine [duḥkha] et
dans le plaisir [sukhaṁ], cet homme inébranlable {sage} [dhīraṁ] est prêt [kalpate] pour
l'immortalité [amṛtatvāya].
nāsato
vidyate bhāvo nābhāvo vidyate sataḥ
ubhayorapi dṛṣṭo'ntastvanayostattvadarśibhiḥ
ubhayorapi dṛṣṭo'ntastvanayostattvadarśibhiḥ
2-16 On
sait que le non-être {l'irréel} [asataḥ] n'a
pas [na vidyate] d'existence [abhāvaḥ]; on
sait aussi que l'Être {le Réel} [sataḥ] ne
cesse jamais [na vidyate] d'exister [bhāvaḥ]. La
vérité profonde de ces deux principes [antaḥ ubhayoḥ] a été
perçue [dṛṣṭaḥ] ainsi [api] par
ceux [anayoḥ] qui voient [darśibhiḥ] la
Réalité ultime {la Vérité ultime} [tattva].
avināśi tu
tadviddhi yena sarvamidaṁ tatam
vināśamavyayasyāsya na kaścitkartumarhati
vināśamavyayasyāsya na kaścitkartumarhati
2-17 Mais
sache [viddhi] que Cela [tad], par
quoi [yena] tout [sarvaṁ] ceci [idaṁ] est
pénétré {est imprégné} [tataṁ], est
indestructible [avināśi]. Nul ne peut œuvrer [na
kaścit kartum arhati] à la destruction [vināśaṁ] de cet
[asya] Être Impérissable [avyayasya].
antavanta
ime dehā nityasyoktāḥ śarīriṇaḥ
anāśino'prameyasya tasmādyudhyasva bhārata
anāśino'prameyasya tasmādyudhyasva bhārata
2-18 On dit
que [uktāḥ] ces [ime] corps [dehāḥ] ont
une fin [antavantaḥ]; l'habitant de ce corps {le Soi dans le corps} [śarīriṇaḥ] est éternel [nityasya],
impérissable [anāśinaḥ], infini {insondable} [aprameyasya]. Ainsi
donc [tasmāt], combats [yudhyasva], ô
Bhārata!
ya enaṁ
vetti hantāraṁ yaścainaṁ manyate hatam
ubhau tau na vijānīto nāyaṁ hanti na hanyate
ubhau tau na vijānīto nāyaṁ hanti na hanyate
2-19 Celui
qui considère {qui pense} [vetti] qu'Il {le Soi} [enaṁ] tue [hantāraṁ] et
celui qui pense {qui suppose} [manyate] qu'Il [enaṁ] est
tué [hataṁ], ces deux-là [ubhau
tau] se trompent [na vijānītāḥ];
Celui-ci {le Soi} [ayaṁ] ne tue
[na hanti], ni n'est tué [na hanyate].
na jāyate
mriyate vā kadācin nāyaṁ
bhūtvā bhavitā vā na bhūyaḥ
ajo nityaḥ śāśvato'yaṁ purāṇo
na hanyate hanyamāne śarīre
bhūtvā bhavitā vā na bhūyaḥ
ajo nityaḥ śāśvato'yaṁ purāṇo
na hanyate hanyamāne śarīre
2-20 Il {le Soi} ne naît jamais, ni ne meurt [na
jāyate mriyate vā kadācin na ayaṁ]; ni, ayant été, il ne cessera d'être [bhūtvā
bhavitā vā na bhūyaḥ]. Non-né [ajaḥ],
Éternel [nityaḥ], Perpétuel {Immuable} [śāśvataḥ], Ancien [purāṇaḥ], il
n'est pas tué [na hanyate]
lorsque le corps [śarīre] est tué [hanyamāne].
vedāvināśinaṁ
nityaṁ ya enamajamavyayam
kathaṁ sa puruṣaḥ pārtha kaṁ ghātayati hanti kam
kathaṁ sa puruṣaḥ pārtha kaṁ ghātayati hanti kam
2-21 Celui [yaḥ] qui Le
[enaṁ] connaît [veda] comme étant
Indestructible [avināśinaṁ],
Permanent [nityaṁ], Non-Né [ajaṁ],
Immortel [avyayaṁ], comment [kathaṁ] cet
homme [saḥ puruṣaḥ], ô Pārtha, peut-il tuer [hanti
kaṁ] ou pousser un autre à tuer [kaṁ
ghātayati]?
vāsāṁsi
jīrṇāni yathā vihāya
navāni gṛhṇāti naro'parāṇi
tathā śarīrāṇi vihāya jīrṇāni
anyāni saṁyāti navāni dehī
navāni gṛhṇāti naro'parāṇi
tathā śarīrāṇi vihāya jīrṇāni
anyāni saṁyāti navāni dehī
2-22 De
même [yathā] qu'un homme [naraḥ], après
avoir rejeté [vihāya] des vêtements [vāsāṁsi] usés [jīrṇāni], en
prend [gṛhṇāti] d'autres [aparāṇi] neufs [navāni], de
même [tathā] l'être incarné [dehī], après
avoir rejeté [vihāya] les corps [śarīrāṇi] usés [jīrṇāni], en
recherche {en prend} [saṁyā]
d'autres [anyāni] nouveaux [navāni].
nainaṁ
chindanti śastrāṇi nainaṁ dahati pāvakaḥ
na cainaṁ kledayantyāpo na śoṣayati mārutaḥ
na cainaṁ kledayantyāpo na śoṣayati mārutaḥ
2-23 Les
armes [śastrāṇi] ne peuvent Le couper {Le transpercer} [na enaṁ chindanti], ni le
feu Le brûler [na enaṁ dahati pāvakaḥ]; l'eau
[āpaḥ] ne peut Le mouiller [na enaṁ kledayanti], ni le
vent Le dessècher [na śoṣayati mārutaḥ].
acchedyo'yamadāhyo'yamakledyo'śoṣya
eva ca
nityaḥ sarvagataḥ sthāṇuracalo'yaṁ sanātanaḥ
nityaḥ sarvagataḥ sthāṇuracalo'yaṁ sanātanaḥ
2-24 Il ne
peut être ni tué [acchedyaḥ ayaṁ], ni
brûlé [adāhyaḥ ayaṁ], ni mouillé [akledyaḥ], ni
même desséché [aśoṣyaḥ eva ca]. Il
est éternel [nityaḥ], pénétrant tout {omniprésent} [sarvagataḥ],
stable [sthāṇuḥ], immuable [acalaḥ],
toujours le même {sans changement} [ayaṁ
sanātanaḥ].
avyakto'yamacintyo'yamavikāryo'yamucyate
tasmādevaṁ viditvainaṁ nānuśocitumarhasi
tasmādevaṁ viditvainaṁ nānuśocitumarhasi
2-25 Il est
dit que [ucyate] Ceci {le Soi} [ayaṁ] est
Non-Manifesté [avyaktaḥ], qu'Il est Impensable {Inconcevable} [acintyaḥ ayaṁ], qu'Il
est Inchangeable [avikāryaḥ ayaṁ]. Par
conséquent [tasmāt], Le connaissant {connaissant le Soi} [viditvā enaṁ] ainsi [evaṁ], tu ne
devrais pas [na arhasi] t'affliger {te lamenter} [anuśocituṁ].
atha cainaṁ
nityajātaṁ nityaṁ vā manyase mṛtam
tathāpi tvaṁ mahābāho naivaṁ śocitumarhasi
tathāpi tvaṁ mahābāho naivaṁ śocitumarhasi
2-26 Même [atha] si tu
penses [manyase] que constamment [nityaṁ] Il {le Soi} [enaṁ] naît [jātaṁ], et
que constamment [nityaṁ vā] Il meurt [mṛtaṁ], même
alors [tathā api], ô Mahābāhu [mahābāho], tu [tvaṁ] ne
devrais pas [na arhasi] t'affliger [śocituṁ] ainsi [enaṁ].
jātasya hi
dhruvo mṛtyurdhruvaṁ janma mṛtasya ca
tasmādaparihārye'rthe na tvaṁ śocitumarhasi
tasmādaparihārye'rthe na tvaṁ śocitumarhasi
2-27 Car [hi] la
mort [mṛtyuḥ] est certaine [dhruvaḥ] pour
ce qui est né [jātasya] et la naissance [janma] est
certaine [dhruvaṁ] pour ce qui est mort [mṛtasya]. Par
conséquent [tasmāt] tu ne devrais pas [na
arhasi] t'affliger [tvaṁ śocituṁ] de ce
qui est inévitable [aparihārye arthe].
avyaktādīni
bhūtāni vyaktamadhyāni bhārata
avyaktanidhanānyeva tatra kā paridevanā
avyaktanidhanānyeva tatra kā paridevanā
2-28 Les
êtres [bhūtāni], ô Bhārata, sont non manifestés [avyakta], au
commencement {à leur origine} [ādīni],
manifestés [vyakta] dans l'état intermédiaire [madhyāni] et de
nouveau [eva] non manifestés [avyakta] à la
fin [nidhanāni]. Pourquoi [kā],
s'affliger {ces lamentations} [paridevanā] à ce
sujet [tatra]?
āścaryavatpaśyati
kaścidenam
āścaryavadvadati tathaiva cānyaḥ
āścaryavaccainamanyaḥ śṛṇoti
śrutvāpyenaṁ veda na caiva kaścit
āścaryavadvadati tathaiva cānyaḥ
āścaryavaccainamanyaḥ śṛṇoti
śrutvāpyenaṁ veda na caiva kaścit
2-29 L 'un [kaścit] Le voit [paśyati
enaṁ] comme un prodige {comme une
merveille} [āścaryavat], et un
autre [ca anyaḥ] de même [tathā eva] en
parle [enaṁ vadati] comme d'un prodige [āścaryavat] et
comme d'un prodige [āścaryavat ca] un
autre [anyaḥ] encore en entend parler [enaṁ
śṛṇoti]. Pourtant [api], même (en le voyant, en
en parlant et en) en entendant parler [ca eva śrutvā], nul
ne [na kaścit] Le comprend {Le connaît} [enaṁ veda].
dehī
nityamavadhyo'yaṁ dehe sarvasya bhārata
tasmātsarvāṇi bhūtāni na tvaṁ śocitumarhasi
tasmātsarvāṇi bhūtāni na tvaṁ śocitumarhasi
2-30 Celui
qui habite [ayaṁ dehī] dans le corps [dehe] de
chacun [sarvasya], ô Bhārata, est éternel [nityaṁ] et
invulnérable [avadhyaḥ]; par conséquent [tasmāt] tu ne
devrais donc [tvaṁ na arhasi] t'affliger pour [śocituṁ] aucune
[sarvāṇi] créature [bhūtāni].
svadharmamapi
cāvekṣya na vikampitumarhasi
dharmyāddhi yuddhācchreyo'nyatkṣatriyasya na vidyate
dharmyāddhi yuddhācchreyo'nyatkṣatriyasya na vidyate
2-31 De
même [api], si tu considères [avekṣya] ton
propre dharma [svadharmaṁ], tu ne
devrais pas [na arhasi] hésiter {trembler} [vikampituṁ], car [hi] il n'y
a rien [na vidyate] de mieux {de
plus grand} [anyat śreyaḥ], pour
un kṣatriya [kṣatriyasya], qu'un
combat en accord avec le dharma {qu'un
combat juste} [dharmyāt yuddhāt].
yadṛcchayā
copapannaṁ svargadvāramapāvṛtam
sukhinaḥ kṣatriyāḥ pārtha labhante yuddhamīdṛśam
sukhinaḥ kṣatriyāḥ pārtha labhante yuddhamīdṛśam
2-32
Heureux [sukhinaḥ] sont les kṣatriya [kṣatriyāḥ], ô
Pārtha, qui accomplissent [labhante] un tel [īdṛṣaṁ] combat
[yuddhaṁ], qui arrive [upapannaṁ] sans l'avoir cherché {comme par hasard} [yadṛcchayā] et [ca] qui
est une porte ouverte [dvāraṁ] sur les cieux [svarga].
atha
cettvamimaṁ dharmyaṁ saṁgrāmaṁ na kariṣyasi
tataḥ svadharmaṁ kīrtiṁ ca hitvā pāpamavāpsyasi
tataḥ svadharmaṁ kīrtiṁ ca hitvā pāpamavāpsyasi
2-33 Mais
si [atha ced], toi [tvaṁ], tu ne
livres pas [na kariṣyasi] cette [imaṁ]
bataille [saṁgrāmaṁ] qui est en accord avec le dharma [dharmyaṁ], alors
[tataḥ], rejetant [hitvā] ton propre dharma [svadharmaṁ] et ta
bonne renommée [kīrtiṁ], tu encourras le péché {tu commettras une faute} [pāpaṁ avāpsyasi].
akīrtiṁ cāpi
bhūtāni kathayiṣyanti te'vyayām
sambhāvitasya cākīrtirmaraṇādatiricyate
sambhāvitasya cākīrtirmaraṇādatiricyate
2-34 De
plus [ca api], les hommes [bhūtāni]
raconteront [kathayiṣyanti] perpétuellement [avyayaṁ] ton
déshonneur [akīrtiṁ], et, pour celui qui a une haute renommée [sambhāvitasya
ca], le déshonneur [akīrtiḥ] est pire [atiricyate] que la
mort [maraṇāt].
bhayādraṇāduparataṁ
maṁsyante tvāṁ mahārathāḥ
yeṣāṁ ca tvaṁ bahumato bhūtvā yāsyasi lāghavam
yeṣāṁ ca tvaṁ bahumato bhūtvā yāsyasi lāghavam
2-35 Les
grands guerriers [mahārathāḥ]
penseront {s'imagineront} [maṁsyante] que tu
[tvāṁ] as renoncé {a fui} [uparataṁ] par
peur [bhayāt] de la bataille [raṇāt], et tu
obtiendras [yāsyasi] le mépris [lāghavaṁ] de
ceux [yeṣāṁ] dont tu avais l'estime [bahumataḥ
bhūtvā].
avācyavādāṁśca
bahūnvadiṣyanti tavāhitāḥ
nindantastava sāmarthyaṁ tato duḥkhataraṁ nu kim
nindantastava sāmarthyaṁ tato duḥkhataraṁ nu kim
2-36 Tes
ennemis [ahitāḥ] prononceront [vadiṣyanti]
maintes [bahūn] paroles [vādān]
injurieuses [avācya] et contesteront {et dénieront} [nindantaḥ] ta force [tava
sāmarthyaṁ]. Qu'y a-t'il de plus triste {de plus douloureux} [duḥkhataraṁ kiṁ nu]?
hato vā
prāpsyasi svargaṁ jitvā vā bhokṣyase mahīm
tasmāduttiṣṭha kaunteya yuddhāya kṛtaniścayaḥ
tasmāduttiṣṭha kaunteya yuddhāya kṛtaniścayaḥ
2-37 Tué [hataḥ], tu
obtiendras {tu atteindras} [prāpsyasi] le
ciel [svargaṁ]; vainqueur [jitvā], tu
jouiras de {tu gouverneras} [bhokṣyase] la
terre [mahīṁ]. Donc [tasmāt],
lève-toi [uttiṣṭha], ô Fils de Kuntī [kaunteya],
décidé {résolu} [kṛta
niścayaḥ] à combattre [yuddhāya].
sukhaduḥkhe
same kṛtvā lābhālābhau jayājayau
tato yuddhāya yujyasva naivaṁ pāpamavāpsyasi
tato yuddhāya yujyasva naivaṁ pāpamavāpsyasi
2-38
Considérant [kṛtvā] de la même façon [same] le
plaisir [sukha] et la souffrance [duḥkhe], le
gain [lābha] et la perte [alābhau], la
victoire [jaya] et la défaite [ajayau],
engage-toi {lance-toi} [yujyasva] donc [tataḥ] dans
la bataille [yuddhāya]; ainsi [evaṁ] tu
n'encourras pas [na avāpsyasi] de
péché [pāpaṁ].
eṣā
te'bhihitā sāṅkhye buddhiryoge tvimāṁ śṛṇu
buddhyā yukto yayā pārtha karmabandhaṁ prahāsyasi
buddhyā yukto yayā pārtha karmabandhaṁ prahāsyasi
2-39 Je
t'ai exposé [eṣā te abhihitā] le point de vue du sāṅkhya {la connaissance selon le sāṅkhya} [sāṅkhye];
maintenant [tu], écoute [śṛṇu] celui [imaṁ] du
Yoga {du yoga de la sagesse - de l'union de
l'intellect avec le Suprême} [buddhiḥ yoge].
L'intellect établi [buddhyā yuktaḥ] grâce
à cela [yayā], ô Pārtha, tu abandonneras les {tu te libéreras des} [prahāsyasi] liens
de l'action {de l'influence aliénante de l'action} [karmabandhaṁ].
nehābhikramanāśo'sti
pratyavāyo na vidyate
svalpamapyasya dharmasya trāyate mahato bhayāt
svalpamapyasya dharmasya trāyate mahato bhayāt
2-40 Sur
cette voie [iha], il n'y a pas [na
asti] d'effort [abhikrama] perdu [nāśaḥ] et
l'on n'y connaît pas [na vidyate]
d'obstacle {de décroissance - de cours contraire} [pratyavāyaḥ]; même
très peu [svalpaṁ] de ce [asya] dharma
{de cette pratique - de son usage} [dharmasya]
protège {libère - délivre} [trāyate] d'une
grande peur {d'une grande détresse} [mahataḥ
bhayāt].
vyavasāyātmikā
buddhirekeha kurunandana
bahuśākhā hyanantāśca buddhayo'vyavasāyinām
bahuśākhā hyanantāśca buddhayo'vyavasāyinām
2-41 Ici {dans ce Yoga} [iha], ô Fils des Kuru [kurunandana],
l'intellect {la pensée} résolu
{déterminé} est
focalisé [vyavasāya ātmikā buddhiḥ eka];
l'intellect {les pensées} [buddhayaḥ] des
irrésolus {de ceux qui n'ont pas de détermination} [avyavasāyināṁ] est
divisé en maintes branches [bahu śākhāḥ] et
sans fin [hi anantāḥ].
yāmimāṁ
puṣpitāṁ vācaṁ pravadantyavipaścitaḥ
vedavādaratāḥ pārtha nānyadastīti vādinaḥ
vedavādaratāḥ pārtha nānyadastīti vādinaḥ
2-42 Ceux
qui [yām imām] manquent d'expérience {de discernement} [avipaścitaḥ],
attachés à la lettre du Veda {qui se
réjouissent dans la lettre du Veda} [veda vāda ratāḥ], ô
Pārtha, prononcent [pravadanti] cette
parole [vācaṁ] fleurie [puṣpitāṁ] qui
enseigne [vādinaḥ] "qu'il n'est rien d'autre (que le
Veda)" [na anyat asti iti].
kāmātmānaḥ
svargaparā janmakarmaphalapradām
kriyāviśeṣabahulāṁ bhogaiśvaryagatiṁ prati
kriyāviśeṣabahulāṁ bhogaiśvaryagatiṁ prati
2-43
Remplis de désirs {l'esprit plein de désirs} [kāmātmānaḥ],
désignant les cieux comme le but à atteindre [svargaparāḥ], (ils
ont des paroles qui) proclament que la naissance est la récompense de l'action [janma
karmaphala pradāṁ] et prescrivent de nombreux rites appropriés [kriyāviśeṣa
bahulāṁ] pour atteindre [gatiṁ prati] les
plaisirs [bhoga] et le pouvoir {et la puissance} [aiśvarya].
bhogaiśvaryaprasaktānāṁ
tayāpahṛtacetasām
vyavasāyātmikā buddhiḥ samādhau na vidhīyate
vyavasāyātmikā buddhiḥ samādhau na vidhīyate
2-44 Un
intellect [buddhiḥ] résolu [vyavasāya ātmikā] ne
naît pas {n'est pas établi} [na
vidhīyate] dans l’esprit [samādhau] de ceux qui sont
profondément attaché [prasaktānāṁ] aux
plaisirs [bhoga] et au pouvoir [aiśvarya], et
dont la pensée est captivée {et dont
l'esprit est charmé} [apahṛta cetasāṁ] par de
telles (paroles fleuries) [tayā].
traiguṇyaviṣayā
vedā nistraiguṇyo bhavārjuna
nirdvandvo nityasattvastho niryogakṣema ātmavān
nirdvandvo nityasattvastho niryogakṣema ātmavān
2-45 Les
Veda [vedāḥ] traitent des trois guṇa [traiguṇya
viṣayāḥ]. Sois [bhava] en dehors {au-delà} des trois guṇa [nistraiguṇyaḥ], ô
Arjuna, libre de la dualité [nirdvandvaḥ],
toujours ferme dans la pureté [nitya sattva sthaḥ], libre
de pensées d'acquisition et de préservation {détaché
des possessions} [niryogakṣemaḥ],
possédant le Soi {établi dans le Soi} [ātmavān].
yāvānartha
udapāne sarvataḥ samplutodake
tāvānsarveṣu vedeṣu brāhmaṇasya vijānataḥ
tāvānsarveṣu vedeṣu brāhmaṇasya vijānataḥ
2-46 Pour
le brahmane [brāhmaṇasya] illuminé {qui
a réalisé le Soi} [vijānataḥ], l'intégralité des Veda [tāvān
sarveṣu vedeṣu] n'a pas plus d'utilité [yāvān
arthaḥ] qu'un puits [udapāne] dans un lieu inondé [saṁplutodake] de
toutes parts [sarvataḥ].
karmaṇyevādhikāraste
mā phaleṣu kadācana
mā karmaphalaheturbhūrmā te saṅgo'stvakarmaṇi
mā karmaphalaheturbhūrmā te saṅgo'stvakarmaṇi
2-47 Tu
n’as de contrôle que {ton droit est seulement} [te
adhikāraḥ eva] sur l’action [karmaṇi], jamais [mā
kadācana] sur ses fruits [phaleṣu]. Ne vis pas pour les {ne devient pas l'agent des} [mā hetuḥ bhūḥ] fruits
de l’action [karmaphala], ne t’attache pas non plus [mā
astu saṅgaḥ] à l’inaction [akarmaṇi].
yogasthaḥ
kuru karmāṇi saṅgaṁ tyaktvā dhanañjaya
siddhyasiddhyoḥ samo bhūtvā sāmatvaṁ yoga ucyate
siddhyasiddhyoḥ samo bhūtvā sāmatvaṁ yoga ucyate
2-48 Établi
dans le Yoga {établi dans le Soi} [yogasthaḥ], ô
Dhanañjaya, accomplis les actions [kuru karmāṇi] en
ayant abandonné tout attachement [tyaktvā saṅgaṁ] et
demeurant [bhūtvā] le même [samaḥ] dans
le succès [siddhi] et dans l'échec [asiddhyoḥ]; car
l'égalité d'esprit [samatvaṁ] est appelée [ucyate] Yoga [yogaḥ].
dūreṇa
hyavaraṁ karma buddhiyogāddhanañjaya
buddhau śaraṇamanviccha kṛpaṇāḥ phalahetavaḥ
buddhau śaraṇamanviccha kṛpaṇāḥ phalahetavaḥ
2-49 En
vérité [hi] l'action (dépourvue de grandeur) [karma], ô
Dhanañjaya, est bien inférieure au yoga de la sagesse {est très éloignée de l'intellect stable} [dūreṇa
avaraṁ buddhiyogāt]. Prends refuge [anviccha
śaraṇaṁ] dans l'intellect {dans la
sagesse} [buddhau]. Ils sont misérables {ils sont à plaindre} [kṛpaṇāḥ] ceux qui vivent pour les
fruits (de l'action) {ceux qui ont pour seul motif les fruits
(de l'action)} [phalahetavaḥ].
buddhiyukto
jahātīha ubhe sukṛtaduṣkṛte
tasmādyogāya yujyasva yogaḥ karmasu kauśalam
tasmādyogāya yujyasva yogaḥ karmasu kauśalam
2-50 Celui
dont l'intellect est uni (au Soi) [buddhiyuktaḥ]
rejette {s'émancipe} [jahāti], dans
ce monde-ci {dans cette vie} [iha] des
bonnes et des mauvaises actions {du bien et
du mal} [ubhe sukṛtaduṣkṛte]. Par
conséquent [tasmāt], consacre-toi {adonne-toi} [yujyasva] à ce Yoga [yogāya]. Le
Yoga [yogaḥ] est l'habileté [kauśalaṁ] dans
l'action [karmasu].
karmajaṁ
buddhiyuktā hi phalaṁ tyaktvā manīṣiṇaḥ
janmabandhavinirmuktāḥ padaṁ gacchantyanāmayam
janmabandhavinirmuktāḥ padaṁ gacchantyanāmayam
2-51 Car [hi] les
sages [manīṣiṇaḥ], dont l'intellect est uni au Soi [buddhiyuktāḥ], qui
ont renoncé aux {qui ont abandonné les} [tyaktvā] fruits
[phalaṁ], nés de leurs actions [karmajaṁ],
libérés [vinirmuktāḥ] des liens [bandha] de la
naissance [janma], parviennent à [gacchanti] un
état [padaṁ] dépourvu de souffrance [anāmayaṁ].
yadā te
mohakalilaṁ buddhirvyatitariṣyati
tadā gantāsi nirvedaṁ śrotavyasya śrutasya ca
tadā gantāsi nirvedaṁ śrotavyasya śrutasya ca
2-52 Quand [yadā] ton
intellect [buddhiḥ] franchira [vyatitariṣyati] le
marécage {la confusion} [kalilaṁ] de
l'illusion [moha], alors [tadā] tu
deviendras [gantāsi] indifférent [nirvedaṁ] à ce
qui a été entendu [śrutasya] et à ce que tu pourrais
encore entendre [śrotavyasya ca].
śrutivipratipannā
te yadā sthāsyati niścalā
samādhāvacalā buddhistadā yogamavāpsyasi
samādhāvacalā buddhistadā yogamavāpsyasi
2-53 Quand [yadā] ton
intellect [te buddhiḥ], perplexe {déconcerté} [vipratipannā] par
les textes védiques {par ce qui a été entendu} [śruti], se
tiendra [sthāsyati] inébranlable [niścalā] et
ferme [acalā] dans le Soi [samādhau], alors
[tadā] tu atteindras [avāpsyasi] le Yoga {la réalisation du Soi} [yogaṁ].
arjuna uvāca
sthitaprajñasya kā bhāṣā samādhisthasya keśava
sthitadhīḥ kiṁ prabhāṣeta kimāsīta vrajeta kim
sthitaprajñasya kā bhāṣā samādhisthasya keśava
sthitadhīḥ kiṁ prabhāṣeta kimāsīta vrajeta kim
2-54 Arjuna
dit: Quels [kā] sont les signes {les caractéristiques} [bhāṣā] de celui dont l'intellect
{la sagesse} est
stable [sthita prajñasya], et qui est absorbé [sthasya] dans
le Soi [samādhi], ô Keśava? Comment [kiṁ] celui
qui a un intellect stable [sthitadhīḥ],
parle-t-il [prabhāṣeta], comment s'assied-il [kiṁ
āsīta], comment marche-t-il [vrajeta kiṁ]?
śrībhagavān
uvāca
prajahāti yadā kāmānsarvānpārtha manogatān
ātmanyevātmanā tuṣṭaḥ sthitaprajñastadocyate
prajahāti yadā kāmānsarvānpārtha manogatān
ātmanyevātmanā tuṣṭaḥ sthitaprajñastadocyate
2-55 Le
Divin Seigneur dit: Quand [yadā], ô Pārtha, il rejette {il abandonne} [prajahāti] tous [sarvān] les
désirs [kāmān] qui ont pénétré (profondément) dans son
esprit {dans son cœur} [manogatān], quand
il est satisfait [tuṣṭaḥ] dans le Soi [ātmanā] par le
Soi seul [ātmāni eva] alors [tadā] on dit
[ucyate] qu'il est fermement établi dans la sagesse {qu'il a un intellect stable} [sthita
prajñaḥ].
duḥkheṣvanudvignamanāḥ
sukheṣu vigataspṛhaḥ
vītarāgabhayakrodhaḥ sthitadhīrmunirucyate
vītarāgabhayakrodhaḥ sthitadhīrmunirucyate
2-56 Celui
dont l'esprit demeure inébranlable [anudvigna manāḥ] au
milieu des chagrins [duḥkheṣu], qui, au milieu des
plaisirs [sukheṣu], est libre de convoitise [vigataspṛhaḥ], que
l'attachement {la passion} [rāga], la
peur [bhaya] et la colère [krodhaḥ] ont
quitté [vīta], celui-là est appelé [ucyate] un
sage [muniḥ] établi dans la sagesse {à l'intellect stable} [sthitadhīḥ].
yaḥ
sarvatrānabhisnehastattatprāpya śubhāśubham
nābhinandati na dveṣṭi tasya prajñā pratiṣṭhitā
nābhinandati na dveṣṭi tasya prajñā pratiṣṭhitā
2-57 Celui
qui [yaḥ], en toutes circonstances [sarvatra], est
sans attachement [anabhisnehaḥ], qui
ne ressent ni joie {ni exaltation} [na
abhinandatī] ni haine {ni aversion} [na
dveṣṭi] envers l'agréable [śubha] ou le
désagréable [aśubhaṁ] qui lui échoit [tat
tat prāpya], celui-là sa sagesse est stable {celui-là a l'intellect établi} [tasya
prajñā pratiṣṭhitā].
yadā
saṁharate cāyaṁ kūrmo'ṅgānīva sarvaśaḥ
indriyāṇīndriyārthebhyastasya prajñā pratiṣṭhitā
indriyāṇīndriyārthebhyastasya prajñā pratiṣṭhitā
2-58 Quand [yadā] il [ayaṁ] retire
[saṁharate] ses organes des sens [indriyāṇi] des
objets des sens [indriyārthebhyaḥ] comme [iva] la
tortue [kūrmaḥ] (contracte) entièrement [sarvaśaḥ] ses
membres [aṅgāni], sa sagesse est ferme {son intellect est établi} [tasya prajñā pratiṣṭhitā].
viṣayā
vinivartante nirāhārasya dehinaḥ
rasavarjaṁ raso'pyasya paraṁ dṛṣṭvā nivartate
rasavarjaṁ raso'pyasya paraṁ dṛṣṭvā nivartate
2-59 Les
objets des sens [viṣayāḥ] délaissent {se détournent} [vinivartante] de
celui qui {de la personne qui} [asya
dehīnaḥ] ne s'en nourrit pas [nirāhārasya], à
l'exception du goût [rasavarjaṁ]; mais [api] ce
goût [rasaḥ] lui-même [asya]
disparaît [nivartate] à la vue du Suprême [paraṁ
dṛṣṭvā].
yatato hyapi
kaunteya puruṣasya vipaścitaḥ
indriyāṇi pramāthīni haranti prasabhaṁ manaḥ
indriyāṇi pramāthīni haranti prasabhaṁ manaḥ
2-60 Car [hi], ô
Fils de Kuntī [kaunteya], les sens [indriyāṇi]
turbulents [pramāthīni], entraînent [haranti] de
force [prasabhaṁ] l'esprit [manaḥ] même [api] d'un
l'homme [puruṣasya] de discernement {de discrimination} [vipaścitaḥ] qui
s'efforce {qui essaie} (de
les contrôler) [yatataḥ].
tāni sarvāṇi
saṁyamya yukta āsīta matparaḥ
vaśe hi yasyendriyāṇi tasya prajñā pratiṣṭhitā
vaśe hi yasyendriyāṇi tasya prajñā pratiṣṭhitā
2-61 Les
contrôlant {les maîtrisant} tous [tāni
sarvāṇi saṁyamya], il doit s'asseoir fermement [āsīta]
concentré sur {dévoué à} [yuktaḥ] Moi
comme le Suprême [matparaḥ]; car l'intellect {la sagesse} [prajñā] de celui [tasya] dont
les sens [indriyāṇi] sont soumis {sont obéissant - sont en son pouvoir} [vaśe] est
établi {est ferme} [pratiṣṭhitā].
dhyāyato
viṣayānpuṁsaḥ saṅgasteṣūpajāyate
saṅgātsañjāyate kāmaḥ kāmātkrodho'bhijāyate
saṅgātsañjāyate kāmaḥ kāmātkrodho'bhijāyate
2-62 En
pensant {en réfléchissant - en s'attardant} [dhyāyataḥ] sur
les objets des sens [viṣayān], l'homme [puṁsaḥ]
développe [upajāyate] de l'attachement [saṅgaḥ] pour
eux [teṣu]. De cet attachement [saṅgāt] naît [sañjāyate] le
désir [kāmaḥ] et du désir [kāmāt] naît [abhijāyate] la
colère [krodhaḥ].
krodhādbhavati
sammohaḥ sammohātsmṛtivibhramaḥ
smṛtibhraṁśād buddhināśo buddhināśātpraṇaśyati
smṛtibhraṁśād buddhināśo buddhināśātpraṇaśyati
2-63 De la
colère [krodhāt] naît [bhavati]
l'égarement [sammohaḥ], de l'égarement [sammohāt]
l'instabilité {la confusion} de la
mémoire [smṛti vibhramaḥ], de l'instabilité de la mémoire [smṛtibhraṁśāt] la
destruction de l'intellect [buddhināśaḥ]; par
la destruction de l'intellect [buddhināśāt], il
périt [praṇaśyati].
rāgadveṣaviyuktaistu
viṣayānindriyaiścaran
ātmavaśyairvidheyātmā prasādamadhigacchati
ātmavaśyairvidheyātmā prasādamadhigacchati
2-64 Mais [tu] celui
qui a acquis la discipline de soi {celui à
l'esprit discipliné} [vidheyātmā], qui
vit {qui agit} [caran] parmi
les objets des sens [viṣayān] alors que ses sens [indriyaiḥ] sont
affranchis [viyuktaiḥ] de l'attachement [rāga] et de
l'aversion {et de la haine} [dveṣa] et
demeurent sous son contrôle [ātmavaśyaiḥ],
celui-là accède [adhigacchati] à la
"grâce" {à la sérénité} [prasādaṁ].
prasāde
sarvaduḥkhānāṁ hānirasyopajāyate
prasannacetaso hyāśu buddhiḥ paryavatiṣṭhate
prasannacetaso hyāśu buddhiḥ paryavatiṣṭhate
2-65 Dans
cette "grâce" {dans cette sérénité} [prasāde]
prennent fin tous ses chagrins [upajāyate hāniḥ sarva duḥkhānāṁ]. En
effet [hi], dans un esprit [cetasaḥ] apaisé
{calme} [prasanna],
l'intellect [buddhiḥ] devient vite fermement établi [paryavatiṣṭhate
āśu].
nāsti
buddhirayuktasya na cāyuktasya bhāvanā
na cābhāvayataḥ śāntiraśāntasya kutaḥ sukham
na cābhāvayataḥ śāntiraśāntasya kutaḥ sukham
2-66 Celui
qui n'est pas établi [ayuktasya] n'a pas d'intellect {n'a pas de faculté de discrimination} [na
asti buddhiḥ]. Il n'a pas non plus de pensée stable [na ca
ayuktasya]. L'homme sans pensée stable {celui qui n'est pas établi - celui qui ne médite pas} [abhāvayataḥ] ne
connaît pas la paix [na śāntiḥ]. Pour celui qui est sans
paix [aśāntasya], comment peut-il y avoir [kutaḥ] de
bonheur [sukhaṁ]?
indriyāṇāṁ
hi caratāṁ yanmano'nuvidhīyate
tadasya harati prajñāṁ vāyurnāvamivāmbhasi
tadasya harati prajñāṁ vāyurnāvamivāmbhasi
2-67 Car [hi] quand
l'esprit [yad manaḥ] est gouverné par {est dirigé par} [anuvidhīyate] les organes
des sens [indriyāṇāṁ] errant ça et là {vagabonds} [caratāṁ], il emporte [harati] son
intellect {sa sagesse} [asya
prajñāṁ] comme [iva] le vent [vāyuḥ]
(emporte) un navire [nāvaṁ] sur l'eau [ambhasi].
tasmādyasya
mahābāho nigṛhītāni sarvaśaḥ
indriyāṇīndriyārthebhyastasya prajñā pratiṣṭhitā
indriyāṇīndriyārthebhyastasya prajñā pratiṣṭhitā
2-68 C 'est pourquoi [tasmāt], ô
Mahābāhu [mahābāho], celui [yasya] dont
les sens [indriyāṇi] se sont retirés [nigṛhītāni] complètement
[sarvaśaḥ] de leurs objets [indriyārthebhyaḥ], son
intellect {sa sagesse} [tasya
prajñā] est établi {est ferme} [pratiṣṭhitā].
yā niśā
sarvabhūtānāṁ tasyāṁ jāgarti saṁyamī
yasyāṁ jāgrati bhūtāni sā niśā paśyato muneḥ
yasyāṁ jāgrati bhūtāni sā niśā paśyato muneḥ
2-69 Ce qui
[yā] est nuit [niśā] pour tous les êtres [sarvabhūtānāṁ], est
temps de veille [tasyāṁ jāgarti] pour
celui qui a acquis le contrôle de soi {qui se
maîtrise} [saṁyamī]; ce qui est temps de
veille [jāgrati] pour [yasyāṁ] les
êtres [bhūtāni], est comme la nuit [sā
niśā] pour le sage {pour
l'homme de réalisation} [muneḥ] qui voit [paśyataḥ].
āpūryamāṇamacalapratiṣṭhaṁ
samudramāpaḥ praviśanti yadvat
tadvatkāmā yaṁ praviśanti sarve sa
śāntimāpnoti na kāmakāmī
samudramāpaḥ praviśanti yadvat
tadvatkāmā yaṁ praviśanti sarve sa
śāntimāpnoti na kāmakāmī
2-70 De
même [tadvat] celui en qui tous [yaṁ
sarve] les désirs [kāmāḥ] pénètrent [praviśanti] comme [yadvat] les
eaux [āpaḥ] pénètrent [praviśanti] dans
la mer {dans l'océan} [samudraṁ]
immobile [acala] et toujours pleine [āpuryamāṇaṁ],
celui-là [saḥ] atteint [āpnoti] la
paix [śāntiṁ], mais non pas celui qui chérit les désirs {qui suit ses passions} [na kāmakāmī].
vihāya
kāmānyaḥ sarvānpumāṁścarati niḥspṛhaḥ
nirmamo nirahaṅkāraḥ sa śāntimadhigacchati
nirmamo nirahaṅkāraḥ sa śāntimadhigacchati
2-71 Quand
un homme [yaḥ pumān] agit [carati] sans
passion [niḥspṛhaḥ], ayant abandonné {ayant rejeté} [vihāya] tous [sarvān] les
désirs [kāmān], libre du sens du "je" et du
"mien" {sans égoïsme} [nirahaṅkāraḥ], il
parvient [saḥ adhigacchati] à la paix [śāntiṁ].
eṣā brāhmī
sthitiḥ pārtha naināṁ prāpya vimuhyati
sthitvāsyāmantakāle'pi brahmanirvāṇamṛcchati
sthitvāsyāmantakāle'pi brahmanirvāṇamṛcchati
2-72 C 'est [eṣā] l'état de Brahman [brāhmī
sthitiḥ], ô Pārtha. L'ayant atteint [enaṁ
prāpya], il ne peut s'égarer [na vimuhyati].
Établi en cela [sthitvā asyām enaṁ], même [api] au
dernier instant {au moment de la mort} [antakāle], il
accède [ṛcchati] à la liberté éternelle de la conscience
divine {à l'unité avec Brahman} [brahmanirvāṇaṁ].
om tatsaditi
śrīmadbhagavadgītāsūpaniṣatsu brahmavidyāyāṁ yogaśāstre śrīkṛṣṇārjunasaṁvāde
sāṅkhyayogo nāma dvitīyo'dhyāyaḥ||2||
ॐ तत् सत्
Ainsi, dans l'Upaniṣad de la Glorieuse Bhagavad-Gītā, dans la Science de
l'Absolu, dans l'Écriture du Yoga, dans le Dialogue entre le Seigneur Kṛṣṇa et
Arjuna, s'achève le second chapitre, intitulé: le Yoga de la Connaissance ou
Sāṅkhya Yoga.